Linderödgrisar

Linderödssvinen trivs bäst när de får vistas utomhus, även vintertid. De har behållit sitt naturliga beteende både vid grisning och vid födosök. Den gamla lantrasen växer betydligt långsammare än gödsvinen men de är härdiga och duktiga i att söka sin egen mat.

Linderödssvinet har sitt ursprung i det gamla, svenska skogssvinet, som strövade i Sydsveriges bok- och ekskogar fram till slutet av 1800-talet. Rasen tillvaratogs 1952 då Skånes Djurpark i Höör tog hand om några brokiga grisar av en gammal ras från Linderöd. Linderödssinen är hotkategoriserade som hotad-bevarad. Trenden pekar försiktigt uppåt för antalet linderödsvin som ingår i genbanken.

Linderödssvinet är inte så lång i kroppen som moderna raser. Den har en lite rund kroppsform med kraftiga och starka ben. Djuren är oftast svartfläckiga och har en gråvit, brunröd, eller ibland gulaktig grundfärg. Gråvita djur har oftast få och stora fläckar medan brunröda djur har ofta många och mindre fläckar, enfärgade djur kan förekomma. Linderödssvinen har medelstora, något slokande öron. Trynet är rakt och väl utvecklat.

 

De har bra föräldraegenskaper, en god fodersöks- och foderomvandlingsförmåga även när det gäller inhemska fodermedel med låg proteinhalt. Linderödssvin får i genomsnitt åtta smågrisar och har en hög andel överlevande griskultingar.