Linderödgrisar
Linderödssvinet är en gammal svensk lantras som aldrig har utsatts för avel i någon speciell riktning som enhetligt utseende eller maximal produktion. Lantrasens variation är viktig att bevara liksom de allmänt goda inre egenskaperna. Linderödssvinen trivs bäst när de får vistas utomhus, även vintertid. De har behållit sitt naturliga beteende både vid grisning och vid födosök. Den gamla lantrasen växer betydligt långsammare än gödsvinen men de är härdiga och duktiga i att söka sin egen mat.
Linderödssvinet har sitt ursprung i det gamla, svenska skogssvinet, som strövade i Sydsveriges bok- och ekskogar fram till slutet av 1800-talet. Rasen tillvaratogs 1952 då Skånes Djurpark i Höör tog hand om några brokiga grisar av en gammal ras från Linderöd. Linderödssvinen är hotkategoriserade som hotad-bevarad. Trenden pekar försiktigt uppåt för antalet linderödssvin som ingår i genbanken.
Linderödssvinet är inte så lång i kroppen som moderna raser. Den har en lite rund kroppsform med kraftiga och starka ben. Djuren är oftast svartfläckiga och har en gråvit, brunröd, eller ibland gulaktig grundfärg. Gråvita djur har oftast få och stora fläckar medan brunröda djur har ofta många och mindre fläckar, enfärgade djur kan förekomma. Linderödssvinen har medelstora, något slokande öron. Trynet är rakt och väl utvecklat.
De har bra föräldraegenskaper, en god fodersöks- och foderomvandlingsförmåga även när det gäller inhemska fodermedel med låg proteinhalt. Linderödssvin får i genomsnitt åtta smågrisar och har en hög andel överlevande griskultingar.